I fredags var vi några från klassen på teater giljotin och såg en minst sagt speciell föreställning som hette Bli en dåre. Så fort man klev in genom dörren till teatern så började föreställningen. Vi satt i ett väntrum och väntade, tillslut blev vi mottagna, alla på olika sätt, vissa blev anhöriga och andra läkare eller psyksjuka. Jag blev anhörig och så följde föreställningen på olika sätt. Vi var på ett dårhus och fick ta del utav olika upplevelser som kan hända där. Vi fick prata med dem, äta med dem, leka med dem och mycket annat. Det var en väldigt häftig upplevelse. Jag gillade helheten, men (och det är ett ganska stort men) jag tycker inte att de kunde leva upp till de stora förväntningarna som de skapade. Jag har mycket delade meningar om föreställningen. Det fanns mycket som var dåligt, men också väldigt mycket som var bra. Det var en kille som enligt mej var bland de bästa skådespelarna jag har sett (Bilden i mitten, han med gitarr och längst ner). Helt sjukt bra. Vi följde med honom in i ett rum där han berättade om hans skilsmässa med hans fru och jag blev helt rörd utav hans känslor och sättet han berättade det på. Jag kan fortfarande inte förstå att det faktiskt var en skådespelare och inte en verklig händelse.

Bli en dåre spelas hela helgen, det är en 48 timmars teater. Alltså har jag egentligen inte sett hela pjäsen. Man kunde sova där och se hela föreställningen som pågäick mellan fredag-söndag.

Det var en tokcool idé som fungerade ibland och ibland inte. Men idén var ju riktigt bra, det skapade mycket spänning och stämning.