Ibland funderar jag på om hur det kommer att vara när Alex går ombord på spirit. Jag kan liksom inte föreställa mig det alls just nu. Det känns som en saga som inte kan bli sann. Jag tänker mig liksom att dörrar slås upp, in kommer alex med världens leende och solen lysandes bakifrån och så glittrar det massor, lite som i en film, för verkligt kan det ju inte vara... Ibland är jag orolig över om det ens kommer att kunna hända. Jag saknar honom så mycket. Det är så lätt att vara borta från honom men så sjukt svårt på samma gång. Det finns inte ett fiber i min kropp som är orolig över hur det ska gå med oss, jag vet att han tänker på mig under dagarna lika mycket som jag tänker på honom. Men det gör ont att vara borta från honom. Jag älskar dig med varenda cell i min kropp och kan inte föreställa mg hur underbart det kommer att bli att få träffa dig igen den 1a december.